En helgdag mitt i veckan. Vi är så trötta, de senaste dagarnas aktiviteter kanske står för anledningen. Efter frukost funderar vi på att gå till sängen igen. Men solen skiner och vid besök på balkongen känner vi värme och hör fåglar i Mahoniadalen.
En liten utflykt vill vi försöka orka med. Smedstad blir bra, nära hem om det känns för jobbigt. Oj! Fullt på parkeringen! Klämmer in oss på en nästanplats. Den första person vi möter är en liten parvel som just lärt sig gå. Pigg och glad fast han har svårt med balansen. Vi håller oss på avstånd enligt reglerna, men får ett hjärtligt samtal med de vuxna i hans närhet. Vi går bara några meter innan vi parkerar rollatorn och Janne fäller ut sin medhavda stol.
En man stannar till och säger att vi ser ut att trivas. Ja, det gör vi! Han berättar att han börjat cykla för att få tiden att gå. Vi vinkar glatt när han drar vidare.
En dam kommer närmare. Hon ser också trött ut, kanske behöver piggas upp? ”Hallå!” ropar jag.”Vill du ta en bild på oss?” Hon ser glad ut, tar min kamera och knäpper ett par bilder. Vi vinkar när hon gå och hon ser glad ut!
Kan det vara så att detta stora bekymmer, som drabbat oss alla, ja hela vårt klot, kan det ge oss mer naturlig kontakt och samhörighetskänsla?
Vi är fortfarande trötta nu när kvällen är här, men samtidigt nöjda med denna Kristi Himmelfärdsdag.
Allt gott till er alla! MoJ
0 kommentar(er)
